Svinet dricker: Glenmorangie The Lasanta 12 years (nr 463)

Vi befinner oss vid lugnets dal. Om än inte kroppsligt, så själsligt. Glenmorangie – vilket på gaeliska just betyder lugnets dal – är ett av världens mest erkända whiskydestillerier. Destilleriet är kanske mest känt för sina imponerande whiskypannor, vilka är Skottlands högsta, på imponerande åtta meter. Som ni förstår innebär detta att destilleriets pannor ger en hög återrinning, vilket resulterar i en relativt mild och mjuk slutprodukt. Och detta trots att en stor andel av Glenmorangies sortiment består av tämligen alkoholstinna drycker.Image

De flesta av Glenmoraniges produkter är utmärkta bjudwhiskies. Detta, dels därför att deras drycker faller de flesta på läppen, dels därför att de inte sällan är förbaskat prisvärda. Standardutgåvan går lös för trevliga 399 SEK på Systembolaget. Liksom segmentet strax över (500-600 SEK) är digert. Med tanke på vad man faktiskt får är samtliga dessa drycker att betrakta som fynd.

I egenskap av ungkarl köpte jag nyligen en halvflaska tolvårig Glenmorangie. Halvflaskor är trevliga. Särskilt då det sällan är – per cl dryck – dyrare att köpa litet än att köpa stort. Att man sedan ges möjlighet att stifta bekantskap med ett större antal destillerier per krona gör naturligtvis inte saken sämre.

Glenmorangie The Lasanta 12 Years (nr 463) har en styrka om 46 %. Doften är söt och fruktig med starka toner av honung och karamell. I bakgrunden finns en viss brödighet som osökt för mina tankar till barndomens söta bakverk. Smaken är varmt inbjudande – insmickrande söt – med inledningsvis tydliga körsbärsinslag. Drycken övergår emellertid snabbt till något kryddigare toner, där smaken av pomerans och valnöt blir distinkt. Avslutet, värmande angenäm.

Glenmorangie The Lasanta 12 Years är ett trevligt stycke whisky från ett trevligt destilleri. En halvflaska om 350 ml kostar blygsamma 239 kronor. Detta gör The Lasanta till en utmärkt whisky att ha som avec vid helgens bjudning, inte minst då det är en whisky som till och med den oinvigde torde veta att uppskatta.

Betyget? En given fyra.

Betyg (4/5):

ImageImageImageImage

Annonser

Fastlagssöndagen a.k.a. köttsöndagen

I dag är fastslagssöndagen. En dag präglad av glädje och fest. Temat, kärlekens väg;

Jesus visar oss den väg som kärleken väljer. ”Vi går nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå.”(Luk.18:31f)

De tre sista dagarna innan Askonsdagen (då fasta inledes) kännetecknas av dryck och fest. Det är därför inte konstigt att dessa dagar – i dagligt tal – kallas för köttsöndagen, fläskmåndagen och semmeldagen. Som traditionen bjuder skall dessa dagar ägnas till att frossa i de läckerheter som fastetiden förvägrar, så som kött, ägg, ost, mjölk och vin.

Få förefaller längre ta fastan på särdeles stort allvar och den sekuläre svensken vet nog föga om när – eller hur länge – fastan varar, även om säkert skrålat om den, sedan barnsben (hint; Nu är det jul igen).

Oavsett om fastar eller inte, ser jag ingen anledning till varför man skulle avstå dessa dagar av fest. Tvärtom. Hellre en något förvanskad tradition, än ingen alls. Ät och drick. Gläd och fröjdas. Ty nu har du en ursäkt, god som någon.

För egen del tror jag att det blir att duka upp med slottsstek, pressgurka och hasselbackspotatis. Serverat med fetaste gräddsås, givetvis!

Glad köttsöndag, allesamman!

Svinet dricker: Hafner Beerenauslese Cuvée (nr 4589)

Svenskarna dricker alltför lite dessertvin. Ett djärvt påstående, jovisst. Likafullt har få drycker – om någon – blivit ett sådant samtalsämne som när jag låtit beställa in ett glas sauternes, när middag skall rundas av. Till skillnad från andra (?), är undertecknad av den uppfattningen att ett gott dessertvin gör sig utomordentligt väl som digestif, varför vinet inte nödvändigtvis måste drickas tillsammans med vare sig crème brûlee eller tarte tatin. Likafullt är det min mening att ett gott dessertvin mycket väl kan utgöra bjudningens fördrink, i syfte att förhöja middagens behag.

Österrike är ett starkt vitvinsland. De senaste tjugo åren har landets vinproducenter vunnit stort internationellt erkännande, där priserna runtom i världen varit många. Landets vindistrikt ligger precis vid foten av alperna. Klimatet i denna region ger fruktiga och kryddiga viner, med en mycket utpräglad aromutveckling. Regionens utpräglade årstider, liksom temperaturskillnaderna mellan dag och natt, gör Österrike till en närmast perfekt plats för ädel förruttnelse. Till konsumenternas stora glädje.

_______________________________________________

Hafner Beerenauslese Cuvée (nr 4589)

Josef Andert (producenten) har sin produktion, som namnet antyder, i Hafner Estate. Hafner är beläget vid sjön Neusiedlersee. Området är känt för sitt fuktiga klimat, och de flesta – för att inte säga alla – ädelviner odlas just här, där gråmöglet frodas.

Hafner Beerenauslese Cuvée har en gyllengul färg. Doften är stor och fruktig, med tydliga toner av fikon, apelsin och honung. Smaken är precis och elegant – mycket goda druvmogna drag! – med en trevlig balans mellan sötma och syra. Liksom doften är smakerna rikt fruktiga, med inslag av aprikos, sultandrussin och syltad ingefära. Även en hint av saffran tycker jag mig skönja.

Hafner Beerenauslese Cuvée är ett prisvärt vin. Inte minst utgör vinet en trevlig språngbräda för vilken som helst dryckesman/-kvinna som önskar ta ett första trevande steg in i dessertvinernas söta land. Vinets styrka är dess aromatiska exakthet. Dess utpräglade balans mellan sötma och syra.

Betyget? En given 3.5!

Betyg (3.5/5):



Svinet minns; La Bourboule 2006 – Le foyer du Truffade

Året var 2006. Tillsammans med tio andra glada resenärer avverkades Frankrike. Sedvanliga turistattraktioner besöktes liksom café- och restaurangbesöken var många. Frankrike är ett matland vars goda renommé på alla sätt är befogad. Att så många människor genom åren talat väl om det franska köket ter sig därför inte särskilt märkligt. Det är i fransmannens natur att uppskatta livets goda. Ett karaktärsdrag de vårdat väl genom åren.

Mina matminnen från denna resa är många. Jag kan fortfarande drömskt längta till den gudomliga löksoppa jag lät äta i Paris’ femte arrondissement. Liksom jag än till denna dag inte ätit en kalvfilé så mör som den som serverades i denna gastronomins huvudstad.

Mitt allra starkaste minne är emellertid inte från Paris utan från La Bourboule, en liten by belägen i hjärtat av Frankrike. En ort vars invånarantal är litet men restaurangerna många. Även här gavs tillfälle att frossa i läckerheter. På den lokala matmarknaden lät jag, och andra med mig, fylla korgarna med allehanda mathantverk så som rökta charkuterier och hårdlagrad ost. Dofter och intryck som fortfarande finns att ta fram när helst behov av verklighetsflykt infaller.

Mitt i denna by – vilken i egentlig mening endast består av en huvudgata – låg en restaurang jag i dag inte minns namnet på. På bottenvåningen av, vad jag vill minnas var ett flervåningshus, låg den belägen. Restaurangens utsida var opretentiöst pittoresk, med spröjsade fönster i modesta färger. På hela taget var det en restaurang som – om inte vetat bättre – i all hast lätt hade kunnat förbigås. Men inte vi. Inte mitt följe, ty vår reseledare och guide visste precis vad som därinne väntade; läckerheter av guds nåde.

Om restaurangens utsida var anspråkslös och på intet sätt särskilt uppseendeväckande, så var dess insida betydligt mer personlig. Inrett i alpstil möttes vi av allmoge i mörkt trä inramat av dämpad belysning. På väggarna hängde skidutstyrsel från tidigt 1800-tal och bilder från samma era. Även ett par norgeflaggor vajade lätt i takets lister. Ägaren – fick vi berättat – hyste nämligen den största av kärlek till detta lilla nordiska land. Varför, kan jag tyvärr inte minnas. Jag har emellertid ett vagt minne av att det hade med en flicka att göra. Har det inte alltid?

När vi väl satt oss till bords – hälsat skål och välkommen – och av våra bordsgrannar misstagits för rumäner (!?) kom huvudnumret (och hela det här inläggets kärna) in. Två gigantiska stekhällar placerades på vårt rejäla bord i rustikt trä. En doft av sälta, ost och stekt potatis spridde sig med ens i den lilla lokalen och förväntningarna steg allt eftersom den fräsande pannan sakta tystnade.

Truffade. Truffade! Vi serverades truffade!

Sanningen att säga, så visste jag vid tillfället inte att det var truffade vi glupskt slukade i oss. Jag lade liksom inte namnet på minnet, då jag av hunger åt mer än vad tidigare gjorts under hela vår långa resa. Jag försåg mig både en och två gånger med denna härliga anrättning som på så många sätt liknade såväl svensk som tysk husmanskost. För den oinvigde kan nämnas att truffade är en rätt som i all sin enkelhet består av skivad/tärnad/strimlad potatis, lök, fläsk och tommeost (en smakrik hårdost), alltsamman stekt till en enda härlig röra.

 

Något förenklat är truffade en kontinentens pytt-i-panna. Faktum är att svårligen kan tänka mig en bättre vickningsrätt än denna. Sältan, fettet och den mjälla konstistensen gör truffade till en anrättning som skuren för att avsluta vilken som helst fest och bjudning.

Och av eventuellt bakrus torde intet riskeras efter en kvällsmåltid så stadig som denna.

Svinet dricker: Pérez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon

Chile är ett av de mest intressanta vinodlingsländerna av den nya världen. Det geografiska läget gör Chile till ett land med närmast optimala förutsättningar för fullgod vinframställning. Lägg därtill att här varken finns mjöldagg eller vinlus, varför vinrankorna kan ägna kraft till vad som är viktigt; att ge frukt åt fina druvor!

Av landets alla regioner är Maipo en personlig favorit. Här har odlats cabernet sauvignon sedan 1800-talet. En druva som utgör en betydande del av hela landets vinproduktion.

_______________________________________

Pérez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon 2009 (nr 6000)

Pérez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon är ett vin som inte kräver mycket av sin herre. Hennes fruktighet torde falla var man och kvinna på läppen.

Doften är avskalad och fruktig med ett skäligt stänk av vanilj. Smaken är angenämt följsam med starka – söta –
toner av syltade körsbär, hallon och svarta vinbär, med en viss örtighet. Jag tycker mig ana lite eukalyptus, rentav. Som alltid med Cabernet Sauvignon bjuds på mjuka tanniner.

Pérez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon är inte ett vin som kommer att ta varken dig eller ditt sällskap med storm. Jag skulle bli mycket förvånad om vinet – vid en bjudning – skulle bli bordets stora samtalsämne. För detta, är Perez Cruz alltför anonym och enkel.

Faktum är att det är denna anonymitet som är Pérez Cruz styrka. Till ett stycke nöt eller lamm gör hon sitt jobb, men ständigt verkande i det tysta. Som en för ögat behaglig fond i ett trevligt teaterstycke.

Betyg: (2.5/5)


Google – en automatisk klassmarkör?

Vi tillhör googlegnerationen. Varken du, jag eller någon annan med tillgång till en elektronisk pryl med internetuppkoppling behöver längre veta, kunna eller komma ihåg någonting. Svåra frågor besvaras med Google. Osämja och meningsskiljaktigheter vad gäller fakta, siffror eller namn på huvudstäder löses genom en enkel sökning. Inom loppet av sekunder har vi – svart på vitt – vad som gäller. Och med ens kan vi enas om att det varken är Zürich eller Geneve utan Bern som är huvudstad i Schweiz, och det alldeles oavsett hur väl vi tidigare fört vår argumentation.

Inte heller stavning är längre en nödvändighet för att göra sig förstådd. Vi kan, i det närmsta, bokstavera lite hur vi vill och känner för. Google dömer inte. Istället lotsar Google oss rätt på ordens snåriga stigar och ger oss förslag på vad Google tror att vi menar. Skriver vi t.ex. ”jördel” så klappar sökmotorn oss faderligt på våra axlar och säger; ”Menade du: gördel (lille vän)”.

Ja, fader Google, svarar vi.
Gördel var precis vad vi menade.

Mest intressant är emellertid varken Googles exceptionella förmåga att besvara frågor eller goda känsla för stavning utan dennes ständiga flöde av automatiska sökförslag. Skriv t.ex. ”nöt” och Google förser dig med en diger samling ord som börjar på just nöt. T.ex. ”nötknäpparen”, ”nötstek”, ”nötter”, ”nötrulle” o.s.v. Så skönt tidssparande för en upptagen generation som har allt utom tid.

Och jag menar, vem orkar egentligen skriva en massa långa ord och meningar…?

Undertecknad googlar en hel del. I synnerhet är det recept jag söker. Under mitt sökande har jag noterat att google – utan att veta om det – tydligt visar vilken sorts människa som söker vad. Låt oss säga att jag önskar finna ett recept på fläskfilé. Sagt och gjort knappar jag in ”fläskf…” och genast föreslår Google ord som; ”fläskfile”, ”fläskfile i ugn”, ”fläskfilegryta”, ”fläskfile recept” m.m.

Notera; ”file” och inte ”filé”.

Skriver jag däremot in ”rådjursp…” så får jag genast förslag på ”rådjurspaté”. Paté alltså, och inte ”pate”. Här har akut accenten således inte fallit bort. Detsamma gäller om skriver ”dovhjortsf…” varpå Google undrar om det är ”dovhjortsfilé” jag söker. Även här med tydlig accent.

Vilka slutsatser kan vi då dra av ovanstående? Inga, antagligen. Men nog finns det – om än bara blygsamma – belägg för att den som avser laga rådjur eller dovhjort är något mer varsam (och noggrann) med sin stavning än gängse fläskätare.

Hur nu detta skall tolkas överlåter jag å läsaren att själv avgöra.

Svinet serverar: Halstrad kalvschnitzel med blomkålsterrin & aiolibönor

Söndag är en ypperlig dag för långkok. Så var även tanken, när vaknade denna morgon. Men när kalvinnanlåret går loss för ynka 50 kronor kilot, ja då får grytorna stå åt sidan. Sagt och gjort fylldes varukorgen med kalv och snart stod gjutjänspannan glatt och fräste. Serverad med en krämig blomkålsterrin och bönor slungade i hemgjord aioli.

Kalv, sicken fröjd att äta!