Vi tillhör googlegnerationen. Varken du, jag eller någon annan med tillgång till en elektronisk pryl med internetuppkoppling behöver längre veta, kunna eller komma ihåg någonting. Svåra frågor besvaras med Google. Osämja och meningsskiljaktigheter vad gäller fakta, siffror eller namn på huvudstäder löses genom en enkel sökning. Inom loppet av sekunder har vi – svart på vitt – vad som gäller. Och med ens kan vi enas om att det varken är Zürich eller Geneve utan Bern som är huvudstad i Schweiz, och det alldeles oavsett hur väl vi tidigare fört vår argumentation.
Inte heller stavning är längre en nödvändighet för att göra sig förstådd. Vi kan, i det närmsta, bokstavera lite hur vi vill och känner för. Google dömer inte. Istället lotsar Google oss rätt på ordens snåriga stigar och ger oss förslag på vad Google tror att vi menar. Skriver vi t.ex. ”jördel” så klappar sökmotorn oss faderligt på våra axlar och säger; ”Menade du: gördel (lille vän)”.
Ja, fader Google, svarar vi. 
Gördel var precis vad vi menade.
Mest intressant är emellertid varken Googles exceptionella förmåga att besvara frågor eller goda känsla för stavning utan dennes ständiga flöde av automatiska sökförslag. Skriv t.ex. ”nöt” och Google förser dig med en diger samling ord som börjar på just nöt. T.ex. ”nötknäpparen”, ”nötstek”, ”nötter”, ”nötrulle” o.s.v. Så skönt tidssparande för en upptagen generation som har allt utom tid.
Och jag menar, vem orkar egentligen skriva en massa långa ord och meningar…?
Undertecknad googlar en hel del. I synnerhet är det recept jag söker. Under mitt sökande har jag noterat att google – utan att veta om det – tydligt visar vilken sorts människa som söker vad. Låt oss säga att jag önskar finna ett recept på fläskfilé. Sagt och gjort knappar jag in ”fläskf…” och genast föreslår Google ord som; ”fläskfile”, ”fläskfile i ugn”, ”fläskfilegryta”, ”fläskfile recept” m.m.
Notera; ”file” och inte ”filé”.
Skriver jag däremot in ”rådjursp…” så får jag genast förslag på ”rådjurspaté”. Paté alltså, och inte ”pate”. Här har akut accenten således inte fallit bort. Detsamma gäller om skriver ”dovhjortsf…” varpå Google undrar om det är ”dovhjortsfilé” jag söker. Även här med tydlig accent.
Vilka slutsatser kan vi då dra av ovanstående? Inga, antagligen. Men nog finns det – om än bara blygsamma – belägg för att den som avser laga rådjur eller dovhjort är något mer varsam (och noggrann) med sin stavning än gängse fläskätare.
Hur nu detta skall tolkas överlåter jag å läsaren att själv avgöra.
Tryffelsvinet 