Idoldyrkan är inte min kopp te. Jag har aldrig – som jag vill erkänna, åtminstone – funnit det vara särskilt klädsamt att likt en betvingad giftorm dansa efter idolens flöjt, utan att ägna vare sig tid eller kraft till egen eftertanke. Att högakta annan – som inte sällan kanske blott är en bekant sedd eller hörd i media – kan ge upphov till såväl irrationalism som en vacklande persona.
Den som följer, kan ej leda.
Den som följer, kan ej föra.
Den som följer, är alltid nummer två.
Samtidigt är jag inte sen att understryka vikten av att ha en – eller flera – förebilder (eng. role model). Att insupa och ta del av andras kunskaper och leverne gör själen gott, liksom det utvecklar och förstärker personligeten. Den som inte inspireras av annan, kommer inte heller inspirera annan. Så enkelt är det.
I USA är behovet av idoler i allmänhet och hjältar i synnerhet omättligt stort. Det är inte för inte som samtliga jordklotets superhjältar finner sin upphovsmakare i detta gigantiska land (undantaget, vissa japanska, möjligtvis). Det är knappast heller någon slump varför såväl popstjärnor som sportstjärnor som filmstjärnor och affärsmän ständigt rör sig i sammanhang där deras godhet och välvilja så noggrant dokumenteras. Att vara känd i USA är förenat med ett stort ansvar, ty för många är man inte bara en idol, utan en hjälte. Det sistnämnda, inte minst om tagit sig till toppen från noll och ingenting.
Under min studietid i USA konfronterades jag med frågan vem som var min barndoms hjälte. Överraskad, tog jag mig god tid att tänka över saken, varpå jag snart svarade att jag inte visste. Marvels, DC:s och Disneys onda karaktärer (jo, jag fattade fort tycke för elaka – förutsatt muskulösa – rollinnehavare) i all ära, men hjältar var de ju knappast. Snarare tvärtom; värsta skurkarna som hjältarna ständigt hade att bekämpa. På alla sätt dåliga förebilder, med andra ord.
Jag kan – än till denna dag – inte svara på ovanstående fråga. Jag vet, ärligt talat, inte vem som är min hjälte. Faktum är att jag inte ens vet om han eller hon överhuvudtaget finns. Förebilder har jag nog så många, men hjältar? Nej, det är nog inte min grej, helt enkelt.
Så varför då detta oerhört långa inlägg om idoler, förebilder och hjältar? Varför allt detta svammel om just allt och ingenting? Vari ligger livsnjutandet, i detta pladder? Livsnjutandet finns emellertid där, kan jag försäkra. Ty, många av mina förebilder är just renodlade livsnjutare. Inte sällan är de kockar dessutom, varför analogin förebild-mat är nog så logisk.
Den kanske största av dessa gastronomiska förebilder är vår allas Per Morberg. Ja, jo, jag vet att det förefaller vara många yngre herrars mening att Per Morberg är just deras idol och gud. Jag hör till denna skara och har så gjort under många år, även om jag sakta börjat känna viss mättnad för denna karismatiska och egensinniga person. Det har blivit lite för mycket av det goda, helt enkelt. Pers nuna finns numera överallt. På TV. I bokhyllorna. I tidningsställen (vilket snart upphör). Ja, t.o.m. bland vinerna på systembolaget. Och i min blygsamma boning, dessutom (inramad, ståendes på fönsterkarmen).
Likafullt blev jag obeskrivligt glad när mor och far gav mig Den stora matresan av och med herr Morberg i julklapp. En bok full av lustiga anekdoter och – framförallt – rustik och rejäl kokkonst. Jag älskar den typen kokböcker. Kokböcker som har mer själ än vad brukligt är när kommer till den här sortens facklitteratur. För att inte tala om de vackra bilderna där Per är just så tokig som vi alla känner honom. Boken känns verkligen som hans egen. På riktigt.
Jag hoppas därför att jag snart ges tillfälle att presentera några av alla de kulinariska läckerheter som återfinns i denna bok. Lagad och serverad enligt konstens allra regler. Efter Pers egna recept.
Om inte annat rekommenderar jag verkligen hemmakocken att ta en närmare titt på denna kokbok.
Fröjdefull läsning, i all sin enkelhet.
Tryffelsvinet 