Svinet dricker: Glenmorangie The Lasanta 12 years (nr 463)

Vi befinner oss vid lugnets dal. Om än inte kroppsligt, så själsligt. Glenmorangie – vilket på gaeliska just betyder lugnets dal – är ett av världens mest erkända whiskydestillerier. Destilleriet är kanske mest känt för sina imponerande whiskypannor, vilka är Skottlands högsta, på imponerande åtta meter. Som ni förstår innebär detta att destilleriets pannor ger en hög återrinning, vilket resulterar i en relativt mild och mjuk slutprodukt. Och detta trots att en stor andel av Glenmorangies sortiment består av tämligen alkoholstinna drycker.

De flesta av Glenmoraniges produkter är utmärkta bjudwhiskies. Detta, dels därför att deras drycker faller de flesta på läppen, dels därför att de inte sällan är förbaskat prisvärda. Standardutgåvan går lös för trevliga 399 SEK på Systembolaget. Liksom segmentet strax över (500-600 SEK) är digert. Med tanke på vad man faktiskt får är samtliga dessa drycker att betrakta som fynd.

I egenskap av ungkarl köpte jag nyligen en halvflaska tolvårig Glenmorangie. Halvflaskor är trevliga. Särskilt då det sällan är – per cl dryck – dyrare att köpa litet än att köpa stort. Att man sedan ges möjlighet att stifta bekantskap med ett större antal destillerier per krona gör naturligtvis inte saken sämre.

Glenmorangie The Lasanta 12 Years (nr 463) har en styrka om 46 %. Doften är söt och fruktig med starka toner av honung och karamell. I bakgrunden finns en viss brödighet som osökt för mina tankar till barndomens söta bakverk. Smaken är varmt inbjudande – insmickrande söt – med inledningsvis tydliga körsbärsinslag. Drycken övergår emellertid snabbt till något kryddigare toner, där smaken av pomerans och valnöt blir distinkt. Avslutet, värmande angenäm.

Glenmorangie The Lasanta 12 Years är ett trevligt stycke whisky från ett trevligt destilleri. En halvflaska om 350 ml kostar blygsamma 239 kronor. Detta gör The Lasanta till en utmärkt whisky att ha som avec vid helgens bjudning, inte minst då det är en whisky som till och med den oinvigde torde veta att uppskatta.

Betyget? En given fyra.

Betyg (4/5):

Fastlagssöndagen a.k.a. köttsöndagen

I dag är fastslagssöndagen. En dag präglad av glädje och fest. Temat, kärlekens väg;

Jesus visar oss den väg som kärleken väljer. ”Vi går nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå.”(Luk.18:31f)

De tre sista dagarna innan Askonsdagen (då fasta inledes) kännetecknas av dryck och fest. Det är därför inte konstigt att dessa dagar – i dagligt tal – kallas för köttsöndagen, fläskmåndagen och semmeldagen. Som traditionen bjuder skall dessa dagar ägnas till att frossa i de läckerheter som fastetiden förvägrar, så som kött, ägg, ost, mjölk och vin.

Få förefaller längre ta fastan på särdeles stort allvar och den sekuläre svensken vet nog föga om när – eller hur länge – fastan varar, även om säkert skrålat om den, sedan barnsben (hint; Nu är det jul igen).

Oavsett om fastar eller inte, ser jag ingen anledning till varför man skulle avstå dessa dagar av fest. Tvärtom. Hellre en något förvanskad tradition, än ingen alls. Ät och drick. Gläd och fröjdas. Ty nu har du en ursäkt, god som någon.

För egen del tror jag att det blir att duka upp med slottsstek, pressgurka och hasselbackspotatis. Serverat med fetaste gräddsås, givetvis!

Glad köttsöndag, allesamman!

Svinet dricker: Hafner Beerenauslese Cuvée (nr 4589)

Svenskarna dricker alltför lite dessertvin. Ett djärvt påstående, jovisst. Likafullt har få drycker – om någon – blivit ett sådant samtalsämne som när jag låtit beställa in ett glas sauternes, när middag skall rundas av. Till skillnad från andra (?), är undertecknad av den uppfattningen att ett gott dessertvin gör sig utomordentligt väl som digestif, varför vinet inte nödvändigtvis måste drickas tillsammans med vare sig crème brûlee eller tarte tatin. Likafullt är det min mening att ett gott dessertvin mycket väl kan utgöra bjudningens fördrink, i syfte att förhöja middagens behag.

Österrike är ett starkt vitvinsland. De senaste tjugo åren har landets vinproducenter vunnit stort internationellt erkännande, där priserna runtom i världen varit många. Landets vindistrikt ligger precis vid foten av alperna. Klimatet i denna region ger fruktiga och kryddiga viner, med en mycket utpräglad aromutveckling. Regionens utpräglade årstider, liksom temperaturskillnaderna mellan dag och natt, gör Österrike till en närmast perfekt plats för ädel förruttnelse. Till konsumenternas stora glädje.

_______________________________________________

Hafner Beerenauslese Cuvée (nr 4589)

Josef Andert (producenten) har sin produktion, som namnet antyder, i Hafner Estate. Hafner är beläget vid sjön Neusiedlersee. Området är känt för sitt fuktiga klimat, och de flesta – för att inte säga alla – ädelviner odlas just här, där gråmöglet frodas.

Hafner Beerenauslese Cuvée har en gyllengul färg. Doften är stor och fruktig, med tydliga toner av fikon, apelsin och honung. Smaken är precis och elegant – mycket goda druvmogna drag! – med en trevlig balans mellan sötma och syra. Liksom doften är smakerna rikt fruktiga, med inslag av aprikos, sultandrussin och syltad ingefära. Även en hint av saffran tycker jag mig skönja.

Hafner Beerenauslese Cuvée är ett prisvärt vin. Inte minst utgör vinet en trevlig språngbräda för vilken som helst dryckesman/-kvinna som önskar ta ett första trevande steg in i dessertvinernas söta land. Vinets styrka är dess aromatiska exakthet. Dess utpräglade balans mellan sötma och syra.

Betyget? En given 3.5!

Betyg (3.5/5):

Svinet minns; La Bourboule 2006 – Le foyer du Truffade

Året var 2006. Tillsammans med tio andra glada resenärer avverkades Frankrike. Sedvanliga turistattraktioner besöktes liksom café- och restaurangbesöken var många. Frankrike är ett matland vars goda renommé på alla sätt är befogad. Att så många människor genom åren talat väl om det franska köket ter sig därför inte särskilt märkligt. Det är i fransmannens natur att uppskatta livets goda. Ett karaktärsdrag de vårdat väl genom åren.

Mina matminnen från denna resa är många. Jag kan fortfarande drömskt längta till den gudomliga löksoppa jag lät äta i Paris’ femte arrondissement. Liksom jag än till denna dag inte ätit en kalvfilé så mör som den som serverades i denna gastronomins huvudstad.

Mitt allra starkaste minne är emellertid inte från Paris utan från La Bourboule, en liten by belägen i hjärtat av Frankrike. En ort vars invånarantal är litet men restaurangerna många. Även här gavs tillfälle att frossa i läckerheter. På den lokala matmarknaden lät jag, och andra med mig, fylla korgarna med allehanda mathantverk så som rökta charkuterier och hårdlagrad ost. Dofter och intryck som fortfarande finns att ta fram när helst behov av verklighetsflykt infaller.

Mitt i denna by – vilken i egentlig mening endast består av en huvudgata – låg en restaurang jag i dag inte minns namnet på. På bottenvåningen av, vad jag vill minnas var ett flervåningshus, låg den belägen. Restaurangens utsida var opretentiöst pittoresk, med spröjsade fönster i modesta färger. På hela taget var det en restaurang som – om inte vetat bättre – i all hast lätt hade kunnat förbigås. Men inte vi. Inte mitt följe, ty vår reseledare och guide visste precis vad som därinne väntade; läckerheter av guds nåde.

Om restaurangens utsida var anspråkslös och på intet sätt särskilt uppseendeväckande, så var dess insida betydligt mer personlig. Inrett i alpstil möttes vi av allmoge i mörkt trä inramat av dämpad belysning. På väggarna hängde skidutstyrsel från tidigt 1800-tal och bilder från samma era. Även ett par norgeflaggor vajade lätt i takets lister. Ägaren – fick vi berättat – hyste nämligen den största av kärlek till detta lilla nordiska land. Varför, kan jag tyvärr inte minnas. Jag har emellertid ett vagt minne av att det hade med en flicka att göra. Har det inte alltid?

När vi väl satt oss till bords – hälsat skål och välkommen – och av våra bordsgrannar misstagits för rumäner (!?) kom huvudnumret (och hela det här inläggets kärna) in. Två gigantiska stekhällar placerades på vårt rejäla bord i rustikt trä. En doft av sälta, ost och stekt potatis spridde sig med ens i den lilla lokalen och förväntningarna steg allt eftersom den fräsande pannan sakta tystnade.

Truffade. Truffade! Vi serverades truffade!

Sanningen att säga, så visste jag vid tillfället inte att det var truffade vi glupskt slukade i oss. Jag lade liksom inte namnet på minnet, då jag av hunger åt mer än vad tidigare gjorts under hela vår långa resa. Jag försåg mig både en och två gånger med denna härliga anrättning som på så många sätt liknade såväl svensk som tysk husmanskost. För den oinvigde kan nämnas att truffade är en rätt som i all sin enkelhet består av skivad/tärnad/strimlad potatis, lök, fläsk och tommeost (en smakrik hårdost), alltsamman stekt till en enda härlig röra.

 

Något förenklat är truffade en kontinentens pytt-i-panna. Faktum är att svårligen kan tänka mig en bättre vickningsrätt än denna. Sältan, fettet och den mjälla konstistensen gör truffade till en anrättning som skuren för att avsluta vilken som helst fest och bjudning.

Och av eventuellt bakrus torde intet riskeras efter en kvällsmåltid så stadig som denna.

Svinet dricker: Pérez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon

Chile är ett av de mest intressanta vinodlingsländerna av den nya världen. Det geografiska läget gör Chile till ett land med närmast optimala förutsättningar för fullgod vinframställning. Lägg därtill att här varken finns mjöldagg eller vinlus, varför vinrankorna kan ägna kraft till vad som är viktigt; att ge frukt åt fina druvor!

Av landets alla regioner är Maipo en personlig favorit. Här har odlats cabernet sauvignon sedan 1800-talet. En druva som utgör en betydande del av hela landets vinproduktion.

_______________________________________

Pérez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon 2009 (nr 6000)

Pérez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon är ett vin som inte kräver mycket av sin herre. Hennes fruktighet torde falla var man och kvinna på läppen.

Doften är avskalad och fruktig med ett skäligt stänk av vanilj. Smaken är angenämt följsam med starka – söta –
toner av syltade körsbär, hallon och svarta vinbär, med en viss örtighet. Jag tycker mig ana lite eukalyptus, rentav. Som alltid med Cabernet Sauvignon bjuds på mjuka tanniner.

Pérez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon är inte ett vin som kommer att ta varken dig eller ditt sällskap med storm. Jag skulle bli mycket förvånad om vinet – vid en bjudning – skulle bli bordets stora samtalsämne. För detta, är Perez Cruz alltför anonym och enkel.

Faktum är att det är denna anonymitet som är Pérez Cruz styrka. Till ett stycke nöt eller lamm gör hon sitt jobb, men ständigt verkande i det tysta. Som en för ögat behaglig fond i ett trevligt teaterstycke.

Betyg: (2.5/5)

Google – en automatisk klassmarkör?

Vi tillhör googlegnerationen. Varken du, jag eller någon annan med tillgång till en elektronisk pryl med internetuppkoppling behöver längre veta, kunna eller komma ihåg någonting. Svåra frågor besvaras med Google. Osämja och meningsskiljaktigheter vad gäller fakta, siffror eller namn på huvudstäder löses genom en enkel sökning. Inom loppet av sekunder har vi – svart på vitt – vad som gäller. Och med ens kan vi enas om att det varken är Zürich eller Geneve utan Bern som är huvudstad i Schweiz, och det alldeles oavsett hur väl vi tidigare fört vår argumentation.

Inte heller stavning är längre en nödvändighet för att göra sig förstådd. Vi kan, i det närmsta, bokstavera lite hur vi vill och känner för. Google dömer inte. Istället lotsar Google oss rätt på ordens snåriga stigar och ger oss förslag på vad Google tror att vi menar. Skriver vi t.ex. ”jördel” så klappar sökmotorn oss faderligt på våra axlar och säger; ”Menade du: gördel (lille vän)”.

Ja, fader Google, svarar vi.
Gördel var precis vad vi menade.

Mest intressant är emellertid varken Googles exceptionella förmåga att besvara frågor eller goda känsla för stavning utan dennes ständiga flöde av automatiska sökförslag. Skriv t.ex. ”nöt” och Google förser dig med en diger samling ord som börjar på just nöt. T.ex. ”nötknäpparen”, ”nötstek”, ”nötter”, ”nötrulle” o.s.v. Så skönt tidssparande för en upptagen generation som har allt utom tid.

Och jag menar, vem orkar egentligen skriva en massa långa ord och meningar…?

Undertecknad googlar en hel del. I synnerhet är det recept jag söker. Under mitt sökande har jag noterat att google – utan att veta om det – tydligt visar vilken sorts människa som söker vad. Låt oss säga att jag önskar finna ett recept på fläskfilé. Sagt och gjort knappar jag in ”fläskf…” och genast föreslår Google ord som; ”fläskfile”, ”fläskfile i ugn”, ”fläskfilegryta”, ”fläskfile recept” m.m.

Notera; ”file” och inte ”filé”.

Skriver jag däremot in ”rådjursp…” så får jag genast förslag på ”rådjurspaté”. Paté alltså, och inte ”pate”. Här har akut accenten således inte fallit bort. Detsamma gäller om skriver ”dovhjortsf…” varpå Google undrar om det är ”dovhjortsfilé” jag söker. Även här med tydlig accent.

Vilka slutsatser kan vi då dra av ovanstående? Inga, antagligen. Men nog finns det – om än bara blygsamma – belägg för att den som avser laga rådjur eller dovhjort är något mer varsam (och noggrann) med sin stavning än gängse fläskätare.

Hur nu detta skall tolkas överlåter jag å läsaren att själv avgöra.

Svinet serverar: Halstrad kalvschnitzel med blomkålsterrin & aiolibönor

Söndag är en ypperlig dag för långkok. Så var även tanken, när vaknade denna morgon. Men när kalvinnanlåret går loss för ynka 50 kronor kilot, ja då får grytorna stå åt sidan. Sagt och gjort fylldes varukorgen med kalv och snart stod gjutjänspannan glatt och fräste. Serverad med en krämig blomkålsterrin och bönor slungade i hemgjord aioli.

Kalv, sicken fröjd att äta!

 

I köket står lyckan att finna

Vi lever i självförverkligandets tidevarv. Allt – och då menar jag allt – handlar om att skräddarsy och pussla ihop livets alla beståndsdelar till en perfekt och för själen trivsam mosaik, där färg och nyans är i odelad symbios. Jaget är utgångspunkt. Alla andra, blott ett livets rekvisita. Nödvändiga, men inte oumbärliga. Viktiga, men inte oersättliga. Eller?

Nej, min vana trogen målar jag åter i gälla färger. Ingen människa är en ö. Än mindre, en tavla där ingen annan fått sätta spår. Lyckan mejslas ur gemenskapen. Vår lycka är helt och fullt beroende av de människor som omger oss. För vad är väl framgång värd, i ensamheten?

Det är mycket pretentiöst att hävda sig vara lycklig. Orden ligger som illa på de flestas tungor. Att vara lycklig är, för oss svenskar, i det närmsta synonymt med att vara mätt. Mätt på livet. Att man genom att vara lycklig är nöjd med allt man har och därmed inte önskar någon som helst förändring. Att vara lycklig är att vara förmäten. För vem är DU att trivas, när vi andra sliter hund?

Lycka är emellertid inte något mått på framgångsrikhet. Inte heller är en rik person – per se – lyckligare än en fattig. Lyckan tycks därmed stå över materiella ting. Snarare är det en fråga om själafrid och en inre harmoni där känslolivets inferno äntligen stillat sig. Kanske är lycka helt enkelt en stund av allmän trivsel. Ett kort – eller längre – tillfälle i livet där vi inget annat önskar än att vara just här. I nuet. På denna plats, med dessa människor och under just dessa – enligt den enskilde – fryntliga former.

Undertecknad är lycklig. Ibland. Då och då. Andra gånger är jag olycklig och målar fan på väggen. Som en drucken slirar jag kring och slungar tjära på annars så vita väggar. Sen kommer det befriande regnet och vaskar åter väggen ren. Därefter sol och glädje. Kasten är många och tvära. Kanske är det just denna blandning som särskiljer oss människor från mycket annat levande på vår jord. En sorts egocentrism och känslighet, sällan skådad hos något annat än just oss.

Kanske är det livets guldkorn som bäst definierar vad lycka är. Jag tror att det är så. Hastiga tillfällen där man slås av hur bra allting är. Där glädjen ses och uppskattas i det lilla. Köket är en bra plats för den som jagar just dessa gyllne korn. Ofta har jag kommit på mig själv stå och glädjas över de löjligaste saker. ”Lycka är…” brukar jag tänka och fyller på med vad det nu kan vara. För nöjes skull har jag låtit formulera några av dessa ”lycka-är-formuleringar” som – vid tillfälle – tagit anspråk på min uppmärksamhet.

Lycka är…

… att ha en rejäl gjutjärnspanna

… att få kalvfilé levererad till dörren

… att börja dagen med nybakat bröd

… att med andra få skåla framgång

… att få en rätt att så när smaka som om den lagats av farmor

… att motbevisas (ibland…)

Listan kan göras oskäligt lång, men jag tror att ni har fattat poängen. Vi människor – oavsett vad vi förväntar oss av livet – är nog lite lyckligare än vad vi inbillar oss. Det är, om inte annat, en tröstande och värmande tanke. Väl värd att försvara och hålla fast vid. För om vi intalar oss att så är fallet – oavsett om rätt eller fel – blir vi nog faktiskt ett snäpp lyckligare, bara därför att.

Ett ärrat svins bekännelser

Jag är en kontrasternas gestalt. Sedan begynnelsen har mitt liv varit kantat av lika delar vitt, lika delar svart. Spannet däremellan går i regnbågens alla färger. Jag har varit mången personlighet. Gjort mycket. Tagit mig för allt vad som fallit mig in. På gott och ont. Vägen till nuet har på alla sätt varit brokig – även om kursen ständigt varit rak. Målet, alltid funnits där.

Undertecknad tror inte på perfektion. Felfriheten är tråkig. Ärren är vad som gör en människa hel. Varje ärr och märke är sin alldeles egna historia. En berättelse om det förgångna. En skildring om vad som varit, men inte nödvändigtvis är. Min kropp är rikligt ärrad. Liksom jag bär märken som aldrig kommer att tyna bort. De finns där och jag är glad över deras verklighet.

Det är i dem jaget visas.

Det händer att jag möts av människor som ifrågasätter mitt leverne. Det förefaller vara en vedertagen sanning att den som spenderar timmar i gymmet eller motionsspåret (likt jag själv) också måste leva ett liv i total avhållsamhet vad gäller livets goda. Det sägs att alkohol och tobak rimmar illa med t.ex. spinning och fria vikter. Att den som söker hålla kroppen frisk inte gärna kan varken röka eller dricka. Så är det kanske. Men det förutsätter likväl att allt här i livet antingen är svart eller vitt.

Ett förhållningssätt jag på intet sätt delar.

Kroppsvård, är för mig viktigt. Av fåfänga har jag utsatt min fysik för mången prövning. Ibland, närmast till absurdum. De träningsfria dagarna är för mig lättare att räkna än motsatsen. Men inte bara kroppen behöver vårdas. Själen kräver även den uppmärksamhet. Och mår själen dåligt får kroppen lida. Så är det.

Det är för mig därför inget konstigt att efter ett avslutat spinningpass låta mig sjunka ned i en mjuk fåtölj varpå jag sedan tänder en Cohiba Siglo. Med varandra har de inget att göra, tvärtom. Men för mig personligen utgör de en enhet. Båda delar lika viktiga. Ingen bättre än den andra. Två för sig gälla färger som när blandas bildar en oerhört harmonisk och för ögat angenäm kulör.

För jag är en kontrasternas gestalt. Min kropp är rikligt ärrad.
Men min själ, föralltid ren.

Gastronomins hjeltar

Idoldyrkan är inte min kopp te. Jag har aldrig – som jag vill erkänna, åtminstone – funnit det vara särskilt klädsamt att likt en betvingad giftorm dansa efter idolens flöjt, utan att ägna vare sig tid eller kraft till egen eftertanke. Att högakta annan – som inte sällan kanske blott är en bekant sedd eller hörd i media – kan ge upphov till såväl irrationalism som en vacklande persona.

Den som följer, kan ej leda.
Den som följer, kan ej föra.
Den som följer, är alltid nummer två.

Samtidigt är jag inte sen att understryka vikten av att ha en – eller flera – förebilder (eng. role model). Att insupa och ta del av andras kunskaper och leverne gör själen gott, liksom det utvecklar och förstärker personligeten. Den som inte inspireras av annan, kommer inte heller inspirera annan. Så enkelt är det.

I USA är behovet av idoler i allmänhet och hjältar i synnerhet omättligt stort. Det är inte för inte som samtliga jordklotets superhjältar finner sin upphovsmakare i detta gigantiska land (undantaget, vissa japanska, möjligtvis). Det är knappast heller någon slump varför såväl popstjärnor som sportstjärnor som filmstjärnor och affärsmän ständigt rör sig i sammanhang där deras godhet och välvilja så noggrant dokumenteras. Att vara känd i USA är förenat med ett stort ansvar, ty för många är man inte bara en idol, utan en hjälte. Det sistnämnda, inte minst om tagit sig till toppen från noll och ingenting.

Under min studietid i USA konfronterades jag med frågan vem som var min barndoms hjälte. Överraskad, tog jag mig god tid att tänka över saken, varpå jag snart svarade att jag inte visste. Marvels, DC:s och Disneys onda karaktärer (jo, jag fattade fort tycke för elaka – förutsatt muskulösa – rollinnehavare) i all ära, men hjältar var de ju knappast. Snarare tvärtom; värsta skurkarna som hjältarna ständigt hade att bekämpa. På alla sätt dåliga förebilder, med andra ord.

Jag kan – än till denna dag – inte svara på ovanstående fråga. Jag vet, ärligt talat, inte vem som är min hjälte. Faktum är att jag inte ens vet om han eller hon överhuvudtaget finns. Förebilder har jag nog så många, men hjältar? Nej, det är nog inte min grej, helt enkelt.

Så varför då detta oerhört långa inlägg om idoler, förebilder och hjältar? Varför allt detta svammel om just allt och ingenting? Vari ligger livsnjutandet, i detta pladder? Livsnjutandet finns emellertid där, kan jag försäkra. Ty, många av mina förebilder är just renodlade livsnjutare. Inte sällan är de kockar dessutom, varför analogin förebild-mat är nog så logisk.

Den kanske största av dessa gastronomiska förebilder är vår allas Per Morberg. Ja, jo, jag vet att det förefaller vara många yngre herrars mening att Per Morberg är just deras idol och gud. Jag hör till denna skara och har så gjort under många år, även om jag sakta börjat känna viss mättnad för denna karismatiska och egensinniga person. Det har blivit lite för mycket av det goda, helt enkelt. Pers nuna finns numera överallt. På TV. I bokhyllorna. I tidningsställen (vilket snart upphör). Ja, t.o.m. bland vinerna på systembolaget. Och i min blygsamma boning, dessutom (inramad, ståendes på fönsterkarmen).

Likafullt blev jag obeskrivligt glad när mor och far gav mig Den stora matresan av och med herr Morberg i julklapp. En bok full av lustiga anekdoter och – framförallt – rustik och rejäl kokkonst. Jag älskar den typen kokböcker. Kokböcker som har mer själ än vad brukligt är när kommer till den här sortens facklitteratur. För att inte tala om de vackra bilderna där Per är just så tokig som vi alla känner honom. Boken känns verkligen som hans egen. På riktigt.

Jag hoppas därför att jag snart ges tillfälle att presentera några av alla de kulinariska läckerheter som återfinns i denna bok. Lagad och serverad enligt konstens allra regler. Efter Pers egna recept.

Om inte annat rekommenderar jag verkligen hemmakocken att ta en närmare titt på denna kokbok.

Fröjdefull läsning, i all sin enkelhet.